Att sparka på den som ligger

av THOMAS IDERGARD

Under Almedalsveckan i år deltog jag i två seminarier om viktiga, etiska frågor. Det ena handlade om aktiv dödshjälp, där jag försökte föra ett filosofiskt resonemang om vad som är allmängiltigt sant när det gäller människans ”ägande” av sitt liv, med slutsatsen att vi inte äger ett liv som ett ting och således heller inte har någon rätt att göra oss av med det, som ett ting. En företrädare för motsatt syn i publiken utropade upprört under frågestunden att jag inte hörde hemma i debatten. Det andra seminariet rörde aborter [se här], där jag hävdade att abortens grundläggande problematik, oavsett vad man tycker om lagstiftningen, är att den släcker ett mänskligt liv. Flera av mina motdebattörer utropade upprört att jag förstörde debatten och en hävdade att jag inte borde få yttra mig eftersom jag är man. Den del av publiken som bestod av RFSU-aktivister applåderade dessa utfall mycket och glatt.

Jag har efteråt frågat mig varför reaktionerna blev så ursinniga. De åsikter och perspektiv jag framförde representerade i båda sammanhangen en tydlig minoritetsuppfattning. De flesta övriga debattörer och åhörare kunde ju bara njuta av den egna åsiktshegemonins alla dogmer som att det är rätt att släcka ett ofött barns liv, när det inte är till nytta. Men tydligen var denna dominans inte tillräcklig. Varje form av motargument eller motperspektiv tycktes provocera till outhärdlighetens gräns, så att det utlöste fördömande utbrott och uppmaningar att tiga i stället för prövningar av styrkan i argumenten.

Kanske skulle dessa båda erfarenheter kunna lämnas därhän som exempel på min egen bristfälliga förmåga att sansat framföra min mening, en dålig dag för mina meningsmotståndare, en icke fungerande dynamik mellan oss som diskuterade, eller på en kombination av allt detta. Men dessvärre är det nog uttryck för ett mer allmänt tidstecken: kravet på total tystnad från alla som inte delar den i offentligheten, politiken och medierna förhärskande sekularistisk-liberala människosynen (främst idén om människans frihet som en total autonomi) och etiken (att ett subjektivt gillande definierar vad som är allmängiltigt gott). Kan man inte få in alla i hyllningskören måste åtminstone de som inte vill hylla hålla tyst.

Också hån blir då en legitim del av vapenarsenalen. Ett exempel är när en grupp satiriker framträdde i SVT:s Allsång på Skansen häromåret, mitt i den numera officiella svenska yran för Pride-festivalen. Utklädda till nunnor, rabbiner och imamer sjöng satirikerna att allt är ”bögarnas fel”. Ett annat exempel är att ett konstmuseum i Milwaukee i USA nu ställer ut ett porträtt av den förre påven, ett porträtt som helt är gjort av kondomer [se här]. Anhängarna förklarar att sådana ”konstuttryck” vill rikta kritik mot ”makten” i form av de monoteistiska religionerna, eller den katolska kyrkan specifikt, som ett sista, kvarvarande hinder mot den totala sexuella friheten.

I verkligheten utgör förstås varken nunnan eller påven någon makt som tvingar människor, inte ens de troende, till någonting. I stället representerar de också på ett globalt plan en minoritetsröst som ropar i en alltmer utbredd öken. Problemet tycks nu vara det faktum att rösten överhuvudtaget kan höras av den som noga letar och lyssnar.

På senare tid har det från politiker, ledarskribenter och profilerade ateister rests krav på att religiösa samfund ska tvingas agera så som en majoritet i staten vill, till exempel när det gäller att viga personer som staten anser ska vigas [läs mer här], eller helt bli av med statsbidrag för exempelvis sociala verksamheter om de inte uttrycker den ideologi som en majoritet i staten har när det rör synen på sexualitet och jämställdhet [se till exempel här, här och här]. (Anmärkningsvärt är förstås också att det i undervegetationen till sådana strömningar inte görs någon åtskillnad mellan rättmätigt fördömande och bestraffning av eventuellt våldsförespråkande i religionens namn, å ena sidan, och vanlig, fredlig trosutövning, å den andra.)

Ingen icke-religiös person i vårt samhälle kan på något sätt uppleva sin autonomi kringskuren av det som några religioner och religiösa ledare tror och som avviker från majoritetssamhället. Preventivmedel kan erhållas nästan överallt, aborter får genomföras, skilsmässor är legala, samkönade par kan ingå civila föreningar som lagen kallar äktenskap och så vidare. Så vad handlar då alla de här ovan beskrivna företeelserna då egentligen om?

Den svenska konsensuskulturens baksida i form av konflikträdsla kunde vara en förklaring som ligger nära till hands. Men då skulle ju tidsandans makthavare och deras försvarare inte aktivt behöva ta konflikten genom hån och satir eller juridisk repression mot oliktänkande (som vigseltvång eller indragna statsbidrag). Nu är det just den förhärskande ideologin som ofta driver på konflikten när den förstår att det kan finnas fickor av avvikande åsikter. Det torde heller inte handla om någon ärligt menad rädsla för att schweizergardet en dag ska invadera Sverige så att påven kan tillskansa sig lagstiftningsmakten här. Ett skäl kan nog, som till exempel religionshistorikern Eli Göndör förtjänstfullt brukar framhålla, vara en oförmåga hos den sekularistisk-liberala eliten att förstå religiöst motiverade ståndpunkter, även om de framförs med sekulära argument, utifrån en oförmåga att överhuvudtaget förstå religion [läs mer här].

Så den huvudsakliga förklaringen till utbrotten och det repressiva språket tror jag ändå måste sökas på ett psykologiskt plan. Det handlar nog främst om något så enkelt som att sparka på den som ligger, på den som redan ser sig förbisprungen av tidsandan och dess apologeter. Med andra ord, ett klassiskt mobbingbeteende. Den som mobbas är ensam och svag, de som mobbar är många och starka.

Men som i all mobbing gäller nog också här att den mobbade ytterst mobbas för att han eller hon påminner mobbarna om något som de själva i ångest vill glömma, och genom sin mobbing tror sig kunna eliminera: den egna svagheten. Kan det kanske vara så att vår tids sekularistisk-liberala ideologi och dess förespråkare, i vetskapen om att det förekommer från deras mening avvikande åsikter som ibland kan upptäckas av den som letar, trots allt och alltjämt hör det egna samvetets röst – en röst som man till varje pris vill tysta?

Thomas Idergard 2015-08-03