Deras tid, och vår

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG
På den katolska kyrkogården i Solna finns rad efter rad med berättelser. Det är inte många -son, -berg eller -ström i efternamnens led, i stället vittnar stenarna om hitflytt från resten av världen.

Den katolska kyrkan i Sverige är en mycket blandad minoritet. En enskild församling på några tusen personer kan bära uppåt hundratalet olika nationella, språkliga och kulturella bakgrunder. Ibland är församlingsmedlemmar ensamma om sin bakgrund, andra tillhör betydande minoriteter i den katolska minoriteten.

Nu när allt fler vuxit upp som katoliker i Sverige, märks ett underskott på berättelser om tidigare generationers katoliker. Anna Dunér och Sofia Nyblom har berättat om svenska katoliker som hamnat annorstädes. Enskilda öden kan skakas fram över tid ur katolska mediearkiv, och en del författare är något mer belysta, kanske inte minst de mer uppmärksammade konvertiterna. Men de alldeles vanliga katoliker som kommit hit från andra länder? Inte minst behövs sådana berättelser för att förstå varifrån katolska kyrkan sådan den ter sig i Sverige idag kommer. Inte en tydlig kontinuitet från en förreformatorisk tid, utan en migrant- och konvertitkyrka där väldigt olika sätt att leva katolsk tro möts, krockar, integreras och skiftar i alla trons nyanser. Om det stämmer att vår kyrka är mer splittrad än på länge (vilket jag inte alls egentligen är säker på), kan en bättre förståelse för den inbyggda mångfalden i det svenska katolska sammanhanget vara en hjälp att hantera våra olikheter, och rentav ett bidrag från Sverige till världskyrkan.

En svårighet är förstås att dessa pionjärer är borta. Det krävs att vi som är barn och barnbarn har såväl källor som förmåga. En som satt samman brev och fragment – med stor medvetenhet om hur mycket som av nödvändighet är egen tolkning och rentav fantasi – är Anette Müller Roos. I Hennes tid skriver hon om sin mamma Brigitte Müller Roos, en av dessa vuxna som finns i min egen bakgrundsmatta efter uppväxten i S:ta Eugenia. Brigitte kom till Sverige för att arbeta som barnflicka efter andra världskriget, och blev kvar. Kommen från en protestantisk prästfamilj träffade hon en katolsk man, konverterade och var mycket aktiv i Sankta Eugenia församling, inte minst i det karitativa arbetet.

Brigittes resa från uppväxten i ett krigspräglat Tyskland in i en svensk familjenormalitet, med kulturkrockar och glädje över upptäckter i det svenska, är en förmodligen väldigt vanlig livsresa för den som migrerar inte av nödvändighet utan av nyfikenhet och livsaptit. Just den vanligheten är en styrka i sammanhanget, det är den sorts berättelse som oftast inte blir berättad just för att den visserligen innehåller sådan dramatik som ett vanligt liv innehåller, men inte självklart har några tydliga smärtpunkter, ingen självklar spänningshöjning, inte något uppenbart klimax. Och som just därför går att känna igen sig och spegla sig i.

Som Anette Müller Roos skriver i bokens inledning är processen att skriva en förälders (eller annan äldre släktings) liv, också ett sätt att skriva och komma underfund med sitt eget. Men berättelserna om de som kommit hit är inte bara en del av identitetsformandet hos de närmast anhöriga. Det är uppenbart också i böcker om andra minoriteter i landet, som Stolt jude. Varje berättelse om de som kom hit berättar också om de gemenskaper de hitflyttade kom att tillhöra – såväl religiösa sammanhang som hobbyföreningar, bostadsrättsföreningar och idrottslag – och om Sverige som helhet.

I en tid då vi översköljs av ständigt nya böcker och berättelser kan det tyckas överflödigt med ännu fler. Särskilt sådana som verkar handla om alldeles vanliga människor som lever alldeles vanliga liv.

Men i en tid då det är enklare än någonsin att faktiskt förmedla sådana berättelser, vill jag ändå uppmana oss alla till att göra det. För vi som är alldeles vanliga människor behöver veta mer om de alldeles vanliga ovanliga människor som levt förut, för att förstå oss själva, men också för att veta att också var och en av oss bär en berättelse som ger bakgrund och struktur åt andras liv.

Magdalena Dahlborg 2022-06-30

Detta är en opinionstext. Åsikterna i artikeln är författarens egna.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG
På den katolska kyrkogården i Solna finns rad efter rad med berättelser. Det är inte många -son, -berg eller -ström i efternamnens led, i stället vittnar stenarna om hitflytt från resten av världen.

Den katolska kyrkan i Sverige är en mycket blandad minoritet. En enskild församling på några tusen personer kan bära uppåt hundratalet olika nationella, språkliga och kulturella bakgrunder. Ibland är församlingsmedlemmar ensamma om sin bakgrund, andra tillhör betydande minoriteter i den katolska minoriteten.

Nu när allt fler vuxit upp som katoliker i Sverige, märks ett underskott på berättelser om tidigare generationers katoliker. Anna Dunér och Sofia Nyblom har berättat om svenska katoliker som hamnat annorstädes. Enskilda öden kan skakas fram över tid ur katolska mediearkiv, och en del författare är något mer belysta, kanske inte minst de mer uppmärksammade konvertiterna. Men de alldeles vanliga katoliker som kommit hit från andra länder? Inte minst behövs sådana berättelser för att förstå varifrån katolska kyrkan sådan den ter sig i Sverige idag kommer. Inte en tydlig kontinuitet från en förreformatorisk tid, utan en migrant- och konvertitkyrka där väldigt olika sätt att leva katolsk tro möts, krockar, integreras och skiftar i alla trons nyanser. Om det stämmer att vår kyrka är mer splittrad än på länge (vilket jag inte alls egentligen är säker på), kan en bättre förståelse för den inbyggda mångfalden i det svenska katolska sammanhanget vara en hjälp att hantera våra olikheter, och rentav ett bidrag från Sverige till världskyrkan.

En svårighet är förstås att dessa pionjärer är borta. Det krävs att vi som är barn och barnbarn har såväl källor som förmåga. En som satt samman brev och fragment – med stor medvetenhet om hur mycket som av nödvändighet är egen tolkning och rentav fantasi – är Anette Müller Roos. I Hennes tid skriver hon om sin mamma Brigitte Müller Roos, en av dessa vuxna som finns i min egen bakgrundsmatta efter uppväxten i S:ta Eugenia. Brigitte kom till Sverige för att arbeta som barnflicka efter andra världskriget, och blev kvar. Kommen från en protestantisk prästfamilj träffade hon en katolsk man, konverterade och var mycket aktiv i Sankta Eugenia församling, inte minst i det karitativa arbetet.

Brigittes resa från uppväxten i ett krigspräglat Tyskland in i en svensk familjenormalitet, med kulturkrockar och glädje över upptäckter i det svenska, är en förmodligen väldigt vanlig livsresa för den som migrerar inte av nödvändighet utan av nyfikenhet och livsaptit. Just den vanligheten är en styrka i sammanhanget, det är den sorts berättelse som oftast inte blir berättad just för att den visserligen innehåller sådan dramatik som ett vanligt liv innehåller, men inte självklart har några tydliga smärtpunkter, ingen självklar spänningshöjning, inte något uppenbart klimax. Och som just därför går att känna igen sig och spegla sig i.

Som Anette Müller Roos skriver i bokens inledning är processen att skriva en förälders (eller annan äldre släktings) liv, också ett sätt att skriva och komma underfund med sitt eget. Men berättelserna om de som kommit hit är inte bara en del av identitetsformandet hos de närmast anhöriga. Det är uppenbart också i böcker om andra minoriteter i landet, som Stolt jude. Varje berättelse om de som kom hit berättar också om de gemenskaper de hitflyttade kom att tillhöra – såväl religiösa sammanhang som hobbyföreningar, bostadsrättsföreningar och idrottslag – och om Sverige som helhet.

I en tid då vi översköljs av ständigt nya böcker och berättelser kan det tyckas överflödigt med ännu fler. Särskilt sådana som verkar handla om alldeles vanliga människor som lever alldeles vanliga liv.

Men i en tid då det är enklare än någonsin att faktiskt förmedla sådana berättelser, vill jag ändå uppmana oss alla till att göra det. För vi som är alldeles vanliga människor behöver veta mer om de alldeles vanliga ovanliga människor som levt förut, för att förstå oss själva, men också för att veta att också var och en av oss bär en berättelse som ger bakgrund och struktur åt andras liv.

Magdalena Dahlborg 2022-06-30

Detta är en opinionstext. Åsikterna i artikeln är författarens egna.