av JOHN SJÖGREN
Jag trodde att vi hade lämnat sådana vidskepligheter som författaren Jonas Jonasson gav uttryck för i Expressen (22/1) häromdagen bakom oss. Jonasson skriver frustrerat om den minoritet av svenska folket som valt att inte vaccinera sig mot covid-19, eller som han kallar dem: ”den samlade proteströrelsen mot vetenskap och allmänt förstånd”. Jonasson refererar till den gamla och vid det här laget uttjatade konflikten mellan Galilei och katolska kyrkan. Han fortsätter i samma skarpa tonläge: ”Kan vi inte en gång för alla sluta att jamsa med dumheten och i stället sätta ner båda fötterna så att snön yr? Jag säger ’Heja, Österrike!’ När ni inför vaccinplikt för den som inte har vetenskapligt belagda skäl att avstå, räddar ni inte bara liv. Ni ställer er också på Galileo Galileis sida i striden mot Vatikanstaten.”
Jag kan givetvis i grunden förstå Jonassons irritation. Även jag har mycket svårt att förstå varför vissa människor väljer att inte vaccinera sig. Finns det några rimliga skäl för ett sådant osolidariskt beteende? Ändå finns det något i Jonassons text som skaver. Det handlar om hans närmast fundamentalistiska sätt att använda ordet vetenskap.
I sin text sätter Jonasson upp en tydlig konflikt, den mellan de upplyst vetenskapstroende och de konspirationsteoretiska antivaxxarna. Visst finns det något smått absurt över rörelser som vägrar acceptera vad den etablerade vetenskapen har att säga. Men jag ser ett lika stort problem med den syn på vetenskap som döljer sig bakom Jonassons resonemang. Han tycks nämligen använda ordet vetenskap som synonymt med absolut och ovedersäglig sanning. Ett sådant likställande mellan vetenskap och sanning är djupt problematiskt.
Naturvetenskapen erbjuder oss inte en uppsättning färdiga sanningar. Snarare består den av en rad metoder för att söka sanningen om den del av verkligheten (den som kan vägas, mätas, räknas på) som den är satt att undersöka. Det är ett sökande till synes utan slut. Visst har vetenskapen kommit fram till saker som vi måste acceptera som sanningar. Men lika ofta tvingar den oss att söka vidare. Det som vetenskapen håller för sant idag måste, på lika vetenskapliga grunder, förkastas imorgon.
Framförallt måste man hålla detta i åtanke: naturvetenskapen förmår inte fånga in hela verkligheten. Den har föga att säga om storheten i Shakespeares dramer eller varför det är moraliskt förkastligt att plåga barn. Inte heller är den till mycket hjälp för att förstå den sammansatta blandning av existentiella, psykologiska och politiska drivkrafter som ligger bakom att en person väljer att inte vaccinera sig.
Vad som skrämmer mig mer än den minoritet av befolkningen som valt att avstå vaccin är den ännu mer spridda kunskapshybris som varit ett genomgående drag i moderniteten – illusionen om att människan skulle kunna få en absolut vetskap och kontroll över tillvaron. Detta är motsatsen till klassisk visdom. Redan Platon slog ju fast att Sokrates var den visaste av alla eftersom han var den ende som visste att han egentligen ingenting vet. Sedan dess har ödmjukheten inför det icke vetbara ansetts vara det främsta tecknet på verklig visdom.
Men med moderniteten, och inte minst de naturvetenskapliga framsteg som den medförde, hände något. De områden av icke-vetande som är en ofrånkomlig del av livet sågs inte längre som en existentiell grundförutsättning, som ett mysterium för människan att förundras och rent av glädjas över, utan som saknade bitar i det kunskapens pussel som den upplysta människan till sist skulle lägga färdigt och göra fullständigt.
Bakom Jonassons användning av begreppet vetenskap anar jag något av denna kunskapshybris. Naturvetenskapen är en fantastisk metod och vi gör klokt i att lyssna till vad den har att säga om verkligheten. Men låt oss inte sätta likhetstecken mellan den och den absoluta sanningen. Jag misstänker nämligen att en övertro på vetenskapen är lika farligt som att inte sätta någon tilltro till den alls.
John Sjögren 2022-01-26
Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.