Joseph Ratzinger in memoriam

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av GÖSTA HALLONSTEN

Joseph Ratzinger – påven emeritus Benedictus XVI – har avlidit i dag lördagen den 31 december kl. 09.34 i en ålder av 95 år.

Benedictus XVI var den 265:e påven. Före sitt val den 19 april 2005 var han känd som ”pansarkardinalen”, en effektiv och strikt försvarare av den katolska kyrkans lära. Samtidigt var kardinal Joseph Ratzinger känd som en framstående teolog och intellektuell, sedan tidigt 80-tal en av påven Johannes Paulus II:s allra närmaste medarbetare. Kanske var det inte bara Ratzingers integritet och intellektuella resning utan framför allt hans nära förhållande till sin företrädare som gjorde att kardinalerna valde honom efter Johannes Paulus II:s långa pontifikat 1978–2005.

Joseph Alois Ratzinger föddes den 16 april 1927 i den lilla staden Marktl am Inn i Bayern. Fadern var polis och modern hemmafru, och Joseph hade en äldre syster och bror. Hemmet präglades av en traditionell bayersk, katolsk fromhet. Hitlerregimen och andra världskriget kom att prägla Ratzingers ungdomsår. I slutet av kriget inkallades han som så kallad ”Flakhelfer” men deltog aldrig i strid. Familjen höll kritisk distans till nazistregimen.

Efter kriget inträdde Joseph och hans äldre bror Georg i prästseminariet i Freising utanför München. Där prästvigdes de tillsammans 1951. Georg ägnade sig åt kyrkomusiken medan Joseph var inriktad på fortsatta studier. Han disputerade 1950 i München på en avhandling om kyrkofadern Augustinus historie- och kyrkosyn. Efter ett år som kaplan i en församling i München fortsatte han forskningen för att få kompetens som akademisk lärare.

Joseph Ratzinger. Foto: Wikimedia commons.

Docentavhandlingen som behandlade uppenbarelsebegreppet hos franciskanteologen Bonaventura, samtida med Thomas av Aquino, blev dock inte godkänd direkt. Ratzinger hade här visat en mera dynamisk syn på uppenbarelsen än vad 1950-talets skolteologi lärde ut. Därmed ställde han in sig i den teologiska förnyelse som beredde vägen för Andra Vatikankonciliet, med främst franska teologer som Henri de Lubac och Yves Congar. Docentavhandlingen blev dock godkänd 1957 i omarbetat skick och Ratzinger kunde börja som professor vid prästseminariet i Freising.

Redan 1959 fick han kallelse till en professur i dogmatik och fundamentalteologi i Bonn. Där fick ärkebiskopen av Köln, kardinal Frings, upp ögonen för den unge lovande teologen och tog honom med som rådgivare till Andra Vatikankonciliet 1962. Kardinal Frings hörde till de mest inflytelserika biskoparna under konciliet, och Ratzinger kom därför att spela en viktig roll. Han räknades till den grupp av ”progressiva” teologer som hade stort inflytande på dokumentens utformning.

Han samarbetade med Karl Rahner och Hans Küng, som såg till att Ratzinger kallades till universitetet i Tübingen 1966. Redan i slutet av konciliet hade dock åsiktsskiljaktigheter börjat synas bland de ledande teologerna och åren efter konciliets avslutning 1965 var en turbulent tid i både kyrkan och samhället. I Tübingen upplevde professor Ratzinger studentupprorets mera våldsamma yttringar. Kraven på en ständig förändring av kyrkan fann han oförenlig med katolsk tradition. Han tackade därför 1969 ja till en professur vid den nygrundade fakulteten i bayerska Regensburg. Det är under denna tid som han kommer att betraktas som en konservativ, ja rentav ”reaktionär” teolog. I sina skrifter har dock Joseph Ratzinger själv hävdat att han fullföljer den teologiska förnyelse som ledde fram till Andra Vatikankonciliet. Det finns en tydlig kontinuitet i hans arbetssätt, samtidigt som han kraftigt polemiserar mot de teologer som åberopar sig på ”konciliets anda” och följer det teologiska modets växlingar. Joseph Ratzinger har uttryckligen velat tjäna kyrkan, samtidigt som han i sitt författarskap inte undvikit att ställa grundläggande frågor. År 1967 höll han i Tübingen en serie föreläsningar där han framförde avancerade reflexioner om den kristna trons betydelse. Boken har blivit en bästsäljare och finns översatt till svenska (av Stefan Jarl): Introduktion till kristendomen. 

Kardinal Joseph Ratzinger. Foto: Wikimedia commons.

Den lugna tillvaron som professor i Regensburg avbröts 1976 när den då 49-årige Ratzinger blev utnämnd till ärkebiskop i München, varpå följde kardinalsutnämning. Redan 1981 kallades han till Rom för att leda Troskongregationen, det departement inom kurian som vakar över den rätta tron. Här förde han en aktiv politik och blev bland annat känd för sitt ingripande mot den latinamerikanska befrielseteologin. Erfarenheten av kommunismen hos påven Johannes Paulus II och av studentupproret hos kardinal Ratzinger medverkade säkerligen till kritiken av en marxistiskt influerad teologi. Samtidigt fastslogs och bejakades den så kallade ”pastorala optionen för de fattiga” som kyrkan i Latinamerika tillämpat.

Den 1993 utgivna Katolska kyrkans katekes utarbetades under Ratzingers ledning. Under sin kardinalstid var Ratzinger mycket aktiv som skribent och debattör. Han sökte gärna samtal med icke-troende intellektuella om religionens plats och Europas framtid. Mest bekant är samtalet med den ledande tyske filosofen Jürgen Habermas i München 2005. Påvenamnet Benedictus var en klar hänvisning till betydelsen av Europas kristna rötter.

Påven emeritus Benedictus XVI. Foto: Wikimedia commons.

Som påve överraskade Benedictus XVI på många sätt. Hans framtoning var mild med en centralt biblisk förkunnelse. Deus Caritas est, ”Gud är kärlek”, var titeln på hans första encyklika. År 2007 gav han ut första delen av en trilogi om Jesus. Boken var inte avsedd som en auktoritativ påvlig text, utan som ett resultat av en katolsk teologs arbete med trons och historiens Jesus. Benedictus fullföljde i övrigt Johannes Paulus II arbete med ekumenik och religionsdialog, även om han satte egna accenter. Liksom sin företrädare besökte han Roms synagoga, och i Istanbul den blå moskén.

Benedictus XVI rönte dock flera motgångar. Den mässordning som gällt före konciliet tilläts generellt av påven 2007. Detta var i linje med Joseph Ratzingers mångåriga kritik mot liturgireformen, men stötte på kritik i många kretsar. Försoningen med de schismatiska Lefebvrianerna överskuggades av att en av dess biskopar avslöjades som holocaust-förnekare. Benedikts uttryckliga vilja att reformera Vatikanen, och särskilt dess finansförvaltning, stötte på hårt motstånd från den kuriala administrationen. Hans utnämningspolitik medverkade inte till att förbättra läget.

Påven emeritus Benedictus XVI. Foto: Wikimedia commons.

Som kardinal hade Ratzinger varit högt respekterad och inflytelserik i Vatikanen men han var i själva verket mera intresserad av teologiskt och intellektuellt arbete än av kyrkopolitik vilket också avspeglades i hans verksamhet som påve. Även den nolltolerans mot sexuella övergrepp som han redan som kardinal förespråkat visade sig svår att genomföra. Den så kallade Vatileaks-affären, när hemliga dokument stals från påvens skrivbord och läcktes till pressen var ett tydligt tecken på svårigheterna. De många utlandsresorna tog också på krafterna. När Benedictus XVI den 11 februari 2013 inför kardinalerna till omvärldens häpnad annonserade sin avgång hade han länge tänkt över saken. Därmed fattade han ett historiskt viktigt beslut. Inte sedan år 1294 hade en påve avgått annat än med döden. Nu öppnade han för en annan praxis och fick själv dra sig tillbaka till ett liv i bön och studier.

Requiescat in pace.

Gösta Hallonsten 2022-12-31

Böcker av Joseph Ratzinger/Benedictus XVI finns översatta till svenska:

Jesus från Nasaret, tre delar, Artos.

Introduktion till kristendomen, Veritas 2018. 

Encyklikan I hoppet är vi frälsta, Veritas 2011.

Encyklikan Kärlek i sanning, Veritas 2009.

Encyklikan Gud är kärleken, Veritas 2006.

Gud och världen. Tro och liv i vår tid, Veritas 2007.

På väg till Jesus Kristus, Catholica 2006.

Upptakt: början av Petrustjänsten, Catholica 2006. 

Kallad till gemenskap. Att förstå kyrkan idag, Catholica 1997.

Om Josef Ratzinger:

Ulf Jonsson, Habermas, påven och tron, Artos 2009.

Artiklar i Signum (ur arkivet, klicka på respektive titel)

”Skönheten ska befria oss”, nr 5/2005 (och nr 2/2018)

”Europas andliga fundament”, nr 9/2004

”Tro mellan förnuft och känsla”, nr 6/1998

”Samvete och sanning”, nr 4/1996

”Samvete och sanning II”, nr 5/1996

”Tron som väg”, nr 2/1994

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av GÖSTA HALLONSTEN

Joseph Ratzinger – påven emeritus Benedictus XVI – har avlidit i dag lördagen den 31 december kl. 09.34 i en ålder av 95 år.

Benedictus XVI var den 265:e påven. Före sitt val den 19 april 2005 var han känd som ”pansarkardinalen”, en effektiv och strikt försvarare av den katolska kyrkans lära. Samtidigt var kardinal Joseph Ratzinger känd som en framstående teolog och intellektuell, sedan tidigt 80-tal en av påven Johannes Paulus II:s allra närmaste medarbetare. Kanske var det inte bara Ratzingers integritet och intellektuella resning utan framför allt hans nära förhållande till sin företrädare som gjorde att kardinalerna valde honom efter Johannes Paulus II:s långa pontifikat 1978–2005.

Joseph Alois Ratzinger föddes den 16 april 1927 i den lilla staden Marktl am Inn i Bayern. Fadern var polis och modern hemmafru, och Joseph hade en äldre syster och bror. Hemmet präglades av en traditionell bayersk, katolsk fromhet. Hitlerregimen och andra världskriget kom att prägla Ratzingers ungdomsår. I slutet av kriget inkallades han som så kallad ”Flakhelfer” men deltog aldrig i strid. Familjen höll kritisk distans till nazistregimen.

Efter kriget inträdde Joseph och hans äldre bror Georg i prästseminariet i Freising utanför München. Där prästvigdes de tillsammans 1951. Georg ägnade sig åt kyrkomusiken medan Joseph var inriktad på fortsatta studier. Han disputerade 1950 i München på en avhandling om kyrkofadern Augustinus historie- och kyrkosyn. Efter ett år som kaplan i en församling i München fortsatte han forskningen för att få kompetens som akademisk lärare.

Joseph Ratzinger. Foto: Wikimedia commons.

Docentavhandlingen som behandlade uppenbarelsebegreppet hos franciskanteologen Bonaventura, samtida med Thomas av Aquino, blev dock inte godkänd direkt. Ratzinger hade här visat en mera dynamisk syn på uppenbarelsen än vad 1950-talets skolteologi lärde ut. Därmed ställde han in sig i den teologiska förnyelse som beredde vägen för Andra Vatikankonciliet, med främst franska teologer som Henri de Lubac och Yves Congar. Docentavhandlingen blev dock godkänd 1957 i omarbetat skick och Ratzinger kunde börja som professor vid prästseminariet i Freising.

Redan 1959 fick han kallelse till en professur i dogmatik och fundamentalteologi i Bonn. Där fick ärkebiskopen av Köln, kardinal Frings, upp ögonen för den unge lovande teologen och tog honom med som rådgivare till Andra Vatikankonciliet 1962. Kardinal Frings hörde till de mest inflytelserika biskoparna under konciliet, och Ratzinger kom därför att spela en viktig roll. Han räknades till den grupp av ”progressiva” teologer som hade stort inflytande på dokumentens utformning.

Han samarbetade med Karl Rahner och Hans Küng, som såg till att Ratzinger kallades till universitetet i Tübingen 1966. Redan i slutet av konciliet hade dock åsiktsskiljaktigheter börjat synas bland de ledande teologerna och åren efter konciliets avslutning 1965 var en turbulent tid i både kyrkan och samhället. I Tübingen upplevde professor Ratzinger studentupprorets mera våldsamma yttringar. Kraven på en ständig förändring av kyrkan fann han oförenlig med katolsk tradition. Han tackade därför 1969 ja till en professur vid den nygrundade fakulteten i bayerska Regensburg. Det är under denna tid som han kommer att betraktas som en konservativ, ja rentav ”reaktionär” teolog. I sina skrifter har dock Joseph Ratzinger själv hävdat att han fullföljer den teologiska förnyelse som ledde fram till Andra Vatikankonciliet. Det finns en tydlig kontinuitet i hans arbetssätt, samtidigt som han kraftigt polemiserar mot de teologer som åberopar sig på ”konciliets anda” och följer det teologiska modets växlingar. Joseph Ratzinger har uttryckligen velat tjäna kyrkan, samtidigt som han i sitt författarskap inte undvikit att ställa grundläggande frågor. År 1967 höll han i Tübingen en serie föreläsningar där han framförde avancerade reflexioner om den kristna trons betydelse. Boken har blivit en bästsäljare och finns översatt till svenska (av Stefan Jarl): Introduktion till kristendomen. 

Kardinal Joseph Ratzinger. Foto: Wikimedia commons.

Den lugna tillvaron som professor i Regensburg avbröts 1976 när den då 49-årige Ratzinger blev utnämnd till ärkebiskop i München, varpå följde kardinalsutnämning. Redan 1981 kallades han till Rom för att leda Troskongregationen, det departement inom kurian som vakar över den rätta tron. Här förde han en aktiv politik och blev bland annat känd för sitt ingripande mot den latinamerikanska befrielseteologin. Erfarenheten av kommunismen hos påven Johannes Paulus II och av studentupproret hos kardinal Ratzinger medverkade säkerligen till kritiken av en marxistiskt influerad teologi. Samtidigt fastslogs och bejakades den så kallade ”pastorala optionen för de fattiga” som kyrkan i Latinamerika tillämpat.

Den 1993 utgivna Katolska kyrkans katekes utarbetades under Ratzingers ledning. Under sin kardinalstid var Ratzinger mycket aktiv som skribent och debattör. Han sökte gärna samtal med icke-troende intellektuella om religionens plats och Europas framtid. Mest bekant är samtalet med den ledande tyske filosofen Jürgen Habermas i München 2005. Påvenamnet Benedictus var en klar hänvisning till betydelsen av Europas kristna rötter.

Påven emeritus Benedictus XVI. Foto: Wikimedia commons.

Som påve överraskade Benedictus XVI på många sätt. Hans framtoning var mild med en centralt biblisk förkunnelse. Deus Caritas est, ”Gud är kärlek”, var titeln på hans första encyklika. År 2007 gav han ut första delen av en trilogi om Jesus. Boken var inte avsedd som en auktoritativ påvlig text, utan som ett resultat av en katolsk teologs arbete med trons och historiens Jesus. Benedictus fullföljde i övrigt Johannes Paulus II arbete med ekumenik och religionsdialog, även om han satte egna accenter. Liksom sin företrädare besökte han Roms synagoga, och i Istanbul den blå moskén.

Benedictus XVI rönte dock flera motgångar. Den mässordning som gällt före konciliet tilläts generellt av påven 2007. Detta var i linje med Joseph Ratzingers mångåriga kritik mot liturgireformen, men stötte på kritik i många kretsar. Försoningen med de schismatiska Lefebvrianerna överskuggades av att en av dess biskopar avslöjades som holocaust-förnekare. Benedikts uttryckliga vilja att reformera Vatikanen, och särskilt dess finansförvaltning, stötte på hårt motstånd från den kuriala administrationen. Hans utnämningspolitik medverkade inte till att förbättra läget.

Påven emeritus Benedictus XVI. Foto: Wikimedia commons.

Som kardinal hade Ratzinger varit högt respekterad och inflytelserik i Vatikanen men han var i själva verket mera intresserad av teologiskt och intellektuellt arbete än av kyrkopolitik vilket också avspeglades i hans verksamhet som påve. Även den nolltolerans mot sexuella övergrepp som han redan som kardinal förespråkat visade sig svår att genomföra. Den så kallade Vatileaks-affären, när hemliga dokument stals från påvens skrivbord och läcktes till pressen var ett tydligt tecken på svårigheterna. De många utlandsresorna tog också på krafterna. När Benedictus XVI den 11 februari 2013 inför kardinalerna till omvärldens häpnad annonserade sin avgång hade han länge tänkt över saken. Därmed fattade han ett historiskt viktigt beslut. Inte sedan år 1294 hade en påve avgått annat än med döden. Nu öppnade han för en annan praxis och fick själv dra sig tillbaka till ett liv i bön och studier.

Requiescat in pace.

Gösta Hallonsten 2022-12-31

Böcker av Joseph Ratzinger/Benedictus XVI finns översatta till svenska:

Jesus från Nasaret, tre delar, Artos.

Introduktion till kristendomen, Veritas 2018. 

Encyklikan I hoppet är vi frälsta, Veritas 2011.

Encyklikan Kärlek i sanning, Veritas 2009.

Encyklikan Gud är kärleken, Veritas 2006.

Gud och världen. Tro och liv i vår tid, Veritas 2007.

På väg till Jesus Kristus, Catholica 2006.

Upptakt: början av Petrustjänsten, Catholica 2006. 

Kallad till gemenskap. Att förstå kyrkan idag, Catholica 1997.

Om Josef Ratzinger:

Ulf Jonsson, Habermas, påven och tron, Artos 2009.

Artiklar i Signum (ur arkivet, klicka på respektive titel)

”Skönheten ska befria oss”, nr 5/2005 (och nr 2/2018)

”Europas andliga fundament”, nr 9/2004

”Tro mellan förnuft och känsla”, nr 6/1998

”Samvete och sanning”, nr 4/1996

”Samvete och sanning II”, nr 5/1996

”Tron som väg”, nr 2/1994