När påven Franciskus tillkännagav en världsomspännande synod om synodalitet i maj år 2021 kunde inte ens kyrkoexperter låta bli att gäspa. Till och med termen ”synodalitet” som myntades av Franciskus utlovade snarare en händelse för insiders. Det verkade vara en fråga för experter på kyrkorätt eller för kännare av ekumenik – trots allt var det protestantiska och ortodoxa kyrkor som alltid hade diskuterat, röstat och valt sina ledare vid synoder.
Men hur skulle den katolska kyrkan kunna bli ”synodal” när den sedan århundraden har liknat en pyramid: påven bestämmer högst upp, i de enskilda stiften har biskopen ordet och i församlingen kyrkoherden. Frågan om organisationsstrukturen behandlades vid Andra Vatikankonciliet 1962–1965 och angår kyrkan än i dag. Vid den tiden kompletterades påvens enda beslutanderätt i frågor om kyrklig doktrin och lag med en ”kollegial princip”. Från och med då skulle biskopskollegiet diskutera viktiga frågor i tiden ”tillsammans med och under påven”. Och så, år 1965, skapades det nya organet Världssynoden av biskopar, som rådgivande till påven.
Påven Franciskus världssynod
Naturligtvis såg Vatikanen till att denna biskopsförsamling, som sammanträder ungefär vartannat år, aldrig riktigt kunde ha en häftig diskussion eller egentligen rösta om frågorna. Detta har redan förändrats under påven Franciskus tid; synoden år 2014 och 2015 diskuterade inte utan kontroverser hur kyrkan skulle hantera katoliker som lever i ett andra (borgerligt) äktenskap efter en skilsmässa. Resultatet av omröstningen på denna punkt var också jämnt.
Om nu påven vill påbjuda en synodal konstitution för den katolska kyrkan, där förutom påven och biskoparna också ”Guds folk” bör ha något att säga till om i överläggningar och medbestämmande, är detta liktydigt med en revolution i vissa länder och i vissa katolska tanketraditioner. På andra håll, till exempel i Tyskland eller Schweiz, men också i ordnarna eller i de östliga kyrkorna förenade med Rom, har det länge funnits erfarenhet av medbestämmande och synodala traditioner.
Därför motsågs med spänning vilka deltagare som skulle hamna på listan över röstande ”medlemmar” (Membri) och ”andra deltagare”, avseende de två synodala församlingarna år 2023 och år 2024, och vilka sätt att tänka de representerar.
493 namn, 365 röstberättigade
Exakt 493 namn ingår i den tablå som Vatikanen publicerade i juli över de deltagare som valts lokalt av biskopskonferenserna, respektive de som har utsett ex officio (genom ämbetet), och de som utsetts av påven. Listan består av 365 röstberättigade medlemmar, inklusive påven Franciskus. Därtill tillkommer 9 hedersgäster, 12 ekumeniska representanter, 61 teologiska rådgivare och 45 anställda vid synodsekretariatet.
Bland de 365 röstande ”synodfäderna- och mödrarna” – för första gången har kvinnor också rösträtt – utgör påven, 61 kardinaler och 206 biskopar tillsammans ungefär tre fjärdedelar av församlingen. De 42 lekmännen – 27 kvinnor och 15 män – utgör den tredje största gruppen; därtill kommer 15 präster, 13 ordenspräster- och bröder, samt 27 ordenssystrar.
Ungefär en tredjedel av membri kommer från Europa; nord- och sydamerikaner utgör en fjärdedel av medlemmarna, afrikaner och asiater vardera cirka en femtedel, och fem procent av synodens väljare kommer från Oceanien.
Trons tre prefekter
Vid första anblicken verkar de många namnen ohanterliga. Dock, vissa strukturer och enskilda framstående personligheter blir synliga. De belyser risken för konflikt liksom lösningspotential i församlingen, som kommer att sammanträda i Rom i oktober.
En av de mest överraskande utnämningarna är den förre prefekten för Dikasteriet för trosläran, kardinal Gerhard Ludwig Müller, som ofta framstår som en konservativ kritiker av påven. Han har utsetts, liksom hans nuvarande efterträdare, den mer progressive kardinal-nominerade Victor Fernández.
Genom att göra detta försöker påven uppenbarligen undvika senare kamper om tolkningen av synoden, genom att inkludera förkämpar för båda falangerna i synoddebatten. Påven gick till väga på ett liknande sätt med biskopsdeltagarna från USA; urvalet till biskopskonferensen var ganska konservativt med bland andra ordföranden Timothy Broglio och kardinal Timothy Michael Dolan, och till dessa lade påven till tre närstående kardinaler: Wilton Gregory, Robert McElroy och Blase Cupich.
Synodveteran Schönborn
En av de personer som sticker ut från mängden är ”synodveteranen” par excellence, Wiens ärkebiskop kardinal Christoph Schönborn. Han var med redan vid familjesynoden år 2015, och smidde då de avgörande kompromisserna. Även denna gång kommer hans synodala erfarenhet och förhandlingsförmåga att utmanas. Bland de kardinaler som utsetts av påven till synoden finns Honduras ärkebiskop emeritus och mångårig samordnare för kardinalsrådet, Oscar Rodríguez Maradiaga, samt Myanmars kardinal Charles Muang Bo, och Stephen Chow från Hongkong.
Dessutom finns det andra framstående personer såsom Mary T. Barron, president för World Association of Religious Superiors (UISG; Världsförbundet för religiösa överordnade), Sydneys ärkebiskop Anthony Fisher, jesuitpater James Martin från USA, själasörjare för HBTQ-personer, eller iMeision-grundaren och nunnan Xiskya Valladares, som bor i Spanien och är känd för sitt TikTok-konto. Närvarande är också dominikanernas förre generalmästare Timothy Radcliffe och chefredaktören för jesuittidskriften La Civiltà Cattolica, Antonio Spadaro. Påven är en av 20 deltagande jesuiter vid synoden. De är därmed den starkaste gruppen bland ordnarna, följt av dominikanerna med 6 bröder närvarande.
Det tysktalande deltagarna
Elva av synodens röstberättigade medlemmar kommer från Österrike, Schweiz och Tyskland. Ärkebiskopen av Salzburg, Franz Lackner, deltar i världssynoden som ordförande för den österrikiska biskopskonferensen, medan kardinal Schönborn är närvarande som medlem av det synodala rådet. För den schweiziska biskopskonferensen reser dess ordförande, biskopen av Basel, Felix Gmür, till Rom. Den schweiziske kardinalen Kurt Koch deltar i egenskap av chef för Vatikanens kontor för främjande av kristen enhet.
Vid den synodala församlingen har för första gången en grupp på nästan 100 ordensfolk, präster och lekmän, rösträtt. Mer än hälften av dem är kvinnor. Bland dem finns Helena Jeppsen-Spuhler från den schweiziska hjälporganisationen Fastenaktion; hon var också delegat vid Europasynodmötet i Prag.
Den tyska biskopskonferensen har utsett sin ordförande Georg Bätzing, biskop av Limburg, samt biskoparna i Augsburg, Bertram Meier, och Essen, Franz-Josef Overbeck. Biskopen av Münster, Felix Genn, och hans motsvarighet från Passau, Stefan Oster, samt den tidigare prefekten för tron, kardinal Müller, utsågs direkt av påven till medlemmar.
Förutom de egentliga synodmedlemmarna finns sändebud, observatörer och rådgivare. De har inte rösträtt, men kan ändå ha ett betydande inflytande över överläggningarna och utformningen av texter.
Kathpress 2023-09-22
Detta är en nyhetstext.