SHOAH – vår spegelbild

Från en av dödscellerna i Auschwitz © Anders Hallengren

av ANDERS HALLENGREN

För att minnas Kristallnatten den 10–11 november 1938 publicerar Signum denna text.

Konfronterad med världens ondska och lidande i outhärdliga och outsägliga mått, och en vittrad Jesus på korset ristad och framskrapad i stort format på den hårda skrovliga väggen av en fånge i en av Auschwitz dödsceller, tänkte jag att Kristi lidande inte minst var representativt för människors lott! För mig var lidandet och tron i denna stund helt utan mening och enbart fasa! Under Yom HaShoah, Minnesdagen för den obeskrivliga och obegripliga Förintelsen, tänkte jag som alla andra, att detta inte får hända igen. Men hur begripa det som hände?

Det finns en märklig fortsättning på denna skakande reseupplevelse, och en tankefigur utan slut, eftersom jag hemkommen från Kraków inbjöds på bröllopsfest hos en före detta kollega vid Stressforskningsinstitutet, den polsk-judiska flyktingen Julia Romanowska, som höll på att färdigställa sin nya bok Schibboleteffekten (2021) under min och andras medverkan. Min upplevelse i Oświęcim utsträcktes i tiden och fick ett hisnande djupt tillägg, eftersom jag i hallen möttes av en förtjusande gammal dam, som hört om min resa och var en överlevare från Auschwitz, född 1928, och gärna ville delge mig sina minnen.

Hon tillbringade sin barndom och ungdom i ett tjeckiskt ghetto, därefter i olika koncentrationsläger såsom Bergen-Belsen och Auschwitz-Birkenau, men lyckades överleva i en lägerfabrik och kom till Sverige via Danmark vid krigsslutet 1945. Fru Franciska ”Mimmi” Levys värme och fullständiga frihet från hat mot sitt folks bödlar tinade mitt frusna hjärta och ingav nytt hopp. Vi talade länge och tog vinkande farväl vid midnatt.

Livet går vidare men farorna och hoten fortsätter genom alla tidsåldrar. De överlevandes avsaknad av aggressiv bitterhet – men med tidlösa varningar om det förflutna för framtiden, det kan hända igen! – stämmer till eftertanke, eftersom det är lätt att sätta sig till doms över folks felhandlingar i gångna tider, alldeles särskilt då de slutligen besegrats och man sitter med facit såsom ess på handen mot förlorarna.

I Sverige vimlade det av tyskvänner, vilka hoppades att Hitler och det progressiva, sunda Tyskland skulle hejda Stalins kommunistiska världsimperialism, den ryska arvfienden. Min pappa bodde som granne vägg i vägg med Hermann Göring 1928. När en av hans äldre lärarvänner, en produktiv och populär författare, översättare och tyskvän var hemma hos vår familj med nya historieböcker han skrivit decenniet därpå, frågade mina judiska halvsystrar: –Är farbror fortfarande nazist?

Att jag själv hade kunnat vara nazist om jag levt då för länge sedan, insåg jag genom en tvärbrant aha-upplevelse som en studiekamrat gav mig vårterminen 1971.

Jag var då tjugo år gammal och skulle skriva min första uppsats vid Stockholms universitet, en så kallad B-uppsats på kursen massmediekunskap. Man arbetade två och två. Så kom det sig att jag som var yngst skulle samarbeta med den student som var äldst i gruppen, eftersom vi båda valde det spännande och internationellt aktuella ämnet Marshall McLuhans massmedieteori. Det var inte alldeles enkelt och krävde en hel del kommunikation och privat samarbete.

Min bildade samarbetspartner, som var född 1927, var en professionell, av Stockholms Handelskammare auktoriserad, översättare från tyska och författare till massiva ordböcker. Jag lärde jag mig kolossalt mycket av honom under uppsatsarbetets gång, så jag var den som hade fördelen på min sida. Det blev långa arbetsmöten på kaféer, där han sakta men säkert kom att anförtro mig sin levnadshistoria. Han hade som tysk soldat tillhört ockupationstrupperna i Norge 1944–1945, förälskat sig i en norska, flytt över gränsen till Sverige, där han alltjämt vistades.

Han sade: ”Jag var en fullkomlig idiot, uppfostrad i obligatoriska Hitlerjugend och i en miljö där alla tänkte på samma vis och där jag kände mig hemma. Jag hade aldrig en tanke på att det kunde vara fel, förrän efteråt. Sedan ville jag efter kriget på något sätt sona det jag gjort genom solidariskt ideellt arbete som volontär i fredsorganisationen Internationella Arbetslaget där jag har varit ute och grävt vägar, diken och annat i många år. På så sätt lärde jag känna den unge pacifisten Giuliano Pontara, som undvek värnplikten i Italien och nu undervisar här i politisk filosofi.”

Jag har fortfarande inte återhämtat mig från övertygelsen som kom störtande: att jag hade haft samma åsikter och gått i samma led om jag varit i hans kläder. Att jag också hade sagt Heil och tågat in i Norge.

Detta går inte att sätta sig över. Det öppnar en bråddjup där viljans frihet är en illusion, ödet en tillfällighet, och den egna förträffligheten ett självbedrägeri.

*

Genom sina döttrars och deras morföräldrars farliga belägenhet under judeutrotningens tid kom min far som änkling att tillsammans med lärarkolleger på ett särskilt sätt att solidarisera sig med folket i diasporan, och år efter år fram till han dog 1982 och därefter kom brev från gamla elever som uttryckte sin tacksamhet för hans omsorg om flyktingar, en del av dem i transit under kriget.

Ett tillfälle att knyta an till några av dem infann sig när jag anlände från Niagara Falls till New York under lövhyddohögtiden 1988. Högtidligt firade jag tillsammans med åldriga ortodoxa judar Chag Ha’Sukkot i en sukkah under bar underbar natthimmel på en bakgård mitt i det brusande New York City till åminnelse av ökenvandringen och fars vänskapsinsatser i en krigstid jag aldrig upplevt och heller inte ville minnas, men som andra har skäl att komma ihåg desto mer.

En ständigt upprepad mardröm där människa är människas varg, folk förföljer folk. Denna natt såg alla min pappa i mig. Vänligheten riktade sig mot en symbol, och denna var för ögonblicket jag – helt oförtjänt och utan anledning. På stående fot erbjöds jag fri disposition av en vindslägenhet i Queens utan tidsbegränsning.

Att jag med annan levnadshistoria hängivet svarat på maningen Sieg Heil, gått över lik och tågat in i grannland är dessa människor välbekant: därav överlevarnas oförtrutna påminnelser dag efter dag ända till slutet!

Finns fri vilja? Hur mycket kan man själv påverka sitt öde? Sin inställning? Hur stor är sannolikheten att du haft annorlunda livssyn och åsikter om du vuxit upp i annan tid och miljö? I Nazityskland? Begrunda några ord i ett bevarat fragment av Epikuros från Samos (ca 341–271): ”Vissa händelser är förutbestämda (lagbundna), andra är slumpvisa skeenden, medan andra, återigen, är i våra egna händer.” Men kan man bestämma över sin vilja? Vilja vad man vill?

*

Nu till ännu ett vittnesbörd.

Ester Hillesum, kallad Etty, föddes i Middelburg, Nederländerna, 1914 då första världskriget bröt ut. Hon började föra sin dagbok vid tyska ockupationen 1941, hämtades slutligen till Auschwitz och avlivades där 1943. Vid tanke på uppbrott ville hon ta med sig den hebreiska Skriften och österrikaren Rilkes diktning – de käraste texterna. Vad skulle du ha tagit med dig i flykten?

Hennes dagböcker och brev 1941–1943, i sin helhet publicerade på 1980-talet [Het verstoorde leven (1981), In duizend zoete armen (1982) – svensk översättning i urval av Brita Dahlman & Olov Hyllienmark (Dagböcker och brev, 2018)], låg till grund för ett uppmärksammat Schibbolet-program för några år sedan av den nämnda Julia Romanowska, där vägskälen och de livsavgörande frågorna ställdes på sin spets. Jag finner det relevant att uppehålla sig vid detta förintelsevittnes texter här och den mängd stora och allmänskliga frågor som uppreser sig ur dem, och vilka jag vidarebefordrar till läsaren att besvara! Möjligen kan de sägas gestalta människans försök att överskrida sina egna gränser. Kanske finns här också livsvisdom att ta vara på, lära av? Överlevnadsstrategier? Eller tankeställare!

Författarinnan säger: ”alltsammans finns inom oss, Gud och himmel och helvete”. Det finns ju ett omdebatterat Jesusord om var himmelriket är beläget, nämligen ”inom oss” (Luk 17:21). Men helvetet?

Texterna värjer sig mot hatet och ställer frågor. Kan man sätta sig till doms över en folkmajoritet? När är det rätt att bryta mot lagen? Är alla människor lika värda? Vad innebär det i så fall i praktiken? Kan du tänka dig situationer då det är rätt att värdera människors liv olika?

Hon säger sig leva fullt ut i varje minut – en (o)möjlig levnadsregel? Ungefär som ”grip dagen”, carpe diem, ta vara på tillfället, leva i nuet? När är det rimligt att tänka och leva så? När är det olämpligt att leva för stunden? Att leva efter lustprincipen sägs ofta människor göra i krigsdrabbade områden och under ockupation – man lever för dagen och tar till vara på de glädjeämnen som finns utan att tänka framåt; fler barn blir till när framtiden är oviss eller bomber faller över städerna! Tvärtemot realitetsprincipen – att tänka, handla och planera långsiktigt för belöningar längre fram: spara sig och spara pengar, tänka på hälsan, slita ont för resultat på sikt – både för sig själv och andra.

Begrunda följande stycken ur texten närmare: ”Striden lockar mig” ”… vi har ju alltsammans inom oss, liv och död och sekler, många sekel. Antingen man lever i skratt eller tårar så är det ändå bara ett liv. Livet i dess tusenden detaljer och skiftningar och rörelser. Ett enda stort liv.” Men – hon känner ändå främlingskap i världen, som hon finner ”ogästvänlig”. Hur hänger allt samman? Hon säger att hon ”består av så många personer”. Gör alla det? Hon har ”medfödd kärlek till medmänniskorna”. Är medmänniskokärleken medfödd?

Vidare: ”Det finns en oro i mig – en bisarr och satanisk oro.” Hur allmänmänsklig är denna oro? Om vårt hjärtas oro talar kyrkofadern Augustinus i sina Bekännelser likaväl som den indiska lärodikten Bhagavadgita. Skilj då på flera sorts oro! ”Hos mig är de sämsta och bästa sidorna i full batalj.”

Självdisciplin. När en ny förordning för judarna införs ger hon sig ”en halvtimme att sörja och ängslas.” Kan man klara det? Hur? Det sägs om Jesuitordens instiftare, spanjoren Ignatius av Loyola, känd för sina Andliga övningar, att han i motgång resonerade så här: ”en kvarts bön och jag tänker inte mera på saken”. Finns det en modern parallell?

”Det intensiva hatet mot tyskarna … förgiftar ens egen själ. Om det ännu fanns en enda anständig tysk så vore han värd att beskyddas” … ”jag måste försöka förstå vem det vara må. Den värsta ogärningen försöker jag förstå, och spåra upp den nakna lilla människan bakom gärningen.” Hur undviker man att generalisera – förnuftigt och känslomässigt? Kan man inom sig förstå hat mot en hel grupp? Vad är förlåtligt, vad är förklarligt? Var går toleransens gränser och hur sätter man dem? ”Om man förstår människorna måste man också förstå den tid de lever i.” Är alla helt igenom barn av sin tid och kultur? Arv och miljö? – Problemet med viljans frihet igen! Och därmed: hur är det med den enskildes skuld och ansvar? Ju mindre frihet, desto mindre ansvar?

Hillesums omsorg om den enskilde tysken kan erinra om resonemanget inför staden Sodoms förstöring i hennes centrala bibeltext Torah, Moseböckerna, där Abraham med framgång vädjar för den goda minoriteten, det må vara ett fåtal människor: ”Bort det, att Du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom den ogudaktige; bort det ifrån dig! … och Han svarade: ’Jag skall då icke fördärva den, för de tios skull.’ Och Herren gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och Abraham vände tillbaka hem” (1 Mos 18). Vidare i Hillesums text om tron på människan: ”om det fanns en enda människa som är värd att kallas människa, skulle det vara nog för att man skulle tro på mänskligheten.” Vad betyder detta? Är det så att en ”fulländad” (?) eller ”pånyttfödd” (?) människa visar en potential hos hela släktet som kunde inge optimism?

Vår författarinna inser att HaShoah, den stora katastrofen, närmar sig, att själva förintelsen, utplåningen är målet med det som sker omkring henne. Hon söker ordlösheten som skydd – skriver hon! Begripligt? Men hon ”sveper bönen omkring” sig ”som en mörk skyddande mantel.” Vad vill detta bildspråk säga? Och hon värjer sig mot självförhävelsen, att hon eller någon annan är mer värd att leva än andra. I hennes omgivning finns de som säger att ”en person som du är skyldig att sätta sig i säkerhet”. Skulle hon då resonera på samma sätt som bödlarna?

Och hur ska man då förstå följande sats som upprepas: ”Man kan faktiskt inte göra oss något”. Varför tar hon då inga fotografier av dem som står henne nära? Därför att man när allt kommer omkring inte kan förhindra det som sker?

Kan man begripa dessa utsagor: ”Jag har redan dött tusen dödar i tusen koncentrationsläger … En dikt av Rilke är lika verklig och betydelsefull som en ung man som faller ut ur ett flygplan … Man måste i varje ögonblick vara beredd att leva om hela sitt liv och börja om helt och hållet från en annan utgångspunkt … Jag … vill vara i alla läger runt om i Europa … Jag har levat så tusenfaldigt och har så tusenfaldigt dött … Jag är hos de hungrande, hos de misshandlade och hos de döende, alla dagar… Varje människa är som en roman som livet själv berättar för mig … så många berättelser … Det finns plats för allt i ett enda liv.” Är det alltså ett rikt liv som dagböckerna vittnar om?

Samtidigt: den totala övergivenheten. ”Gud och jag är nu alldeles ensamma kvar” och denna samtalspartner är maktlös:

En sak står alltmera klar för mig:
att du inte kan hjälpa oss,
utan vi måste hjälpa dig.

***

Anders Hallengren är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

Detta är opinionstext och åsikterna artikelförfattarens egna.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Från en av dödscellerna i Auschwitz © Anders Hallengren

av ANDERS HALLENGREN

För att minnas Kristallnatten den 10–11 november 1938 publicerar Signum denna text.

Konfronterad med världens ondska och lidande i outhärdliga och outsägliga mått, och en vittrad Jesus på korset ristad och framskrapad i stort format på den hårda skrovliga väggen av en fånge i en av Auschwitz dödsceller, tänkte jag att Kristi lidande inte minst var representativt för människors lott! För mig var lidandet och tron i denna stund helt utan mening och enbart fasa! Under Yom HaShoah, Minnesdagen för den obeskrivliga och obegripliga Förintelsen, tänkte jag som alla andra, att detta inte får hända igen. Men hur begripa det som hände?

Det finns en märklig fortsättning på denna skakande reseupplevelse, och en tankefigur utan slut, eftersom jag hemkommen från Kraków inbjöds på bröllopsfest hos en före detta kollega vid Stressforskningsinstitutet, den polsk-judiska flyktingen Julia Romanowska, som höll på att färdigställa sin nya bok Schibboleteffekten (2021) under min och andras medverkan. Min upplevelse i Oświęcim utsträcktes i tiden och fick ett hisnande djupt tillägg, eftersom jag i hallen möttes av en förtjusande gammal dam, som hört om min resa och var en överlevare från Auschwitz, född 1928, och gärna ville delge mig sina minnen.

Hon tillbringade sin barndom och ungdom i ett tjeckiskt ghetto, därefter i olika koncentrationsläger såsom Bergen-Belsen och Auschwitz-Birkenau, men lyckades överleva i en lägerfabrik och kom till Sverige via Danmark vid krigsslutet 1945. Fru Franciska ”Mimmi” Levys värme och fullständiga frihet från hat mot sitt folks bödlar tinade mitt frusna hjärta och ingav nytt hopp. Vi talade länge och tog vinkande farväl vid midnatt.

Livet går vidare men farorna och hoten fortsätter genom alla tidsåldrar. De överlevandes avsaknad av aggressiv bitterhet – men med tidlösa varningar om det förflutna för framtiden, det kan hända igen! – stämmer till eftertanke, eftersom det är lätt att sätta sig till doms över folks felhandlingar i gångna tider, alldeles särskilt då de slutligen besegrats och man sitter med facit såsom ess på handen mot förlorarna.

I Sverige vimlade det av tyskvänner, vilka hoppades att Hitler och det progressiva, sunda Tyskland skulle hejda Stalins kommunistiska världsimperialism, den ryska arvfienden. Min pappa bodde som granne vägg i vägg med Hermann Göring 1928. När en av hans äldre lärarvänner, en produktiv och populär författare, översättare och tyskvän var hemma hos vår familj med nya historieböcker han skrivit decenniet därpå, frågade mina judiska halvsystrar: –Är farbror fortfarande nazist?

Att jag själv hade kunnat vara nazist om jag levt då för länge sedan, insåg jag genom en tvärbrant aha-upplevelse som en studiekamrat gav mig vårterminen 1971.

Jag var då tjugo år gammal och skulle skriva min första uppsats vid Stockholms universitet, en så kallad B-uppsats på kursen massmediekunskap. Man arbetade två och två. Så kom det sig att jag som var yngst skulle samarbeta med den student som var äldst i gruppen, eftersom vi båda valde det spännande och internationellt aktuella ämnet Marshall McLuhans massmedieteori. Det var inte alldeles enkelt och krävde en hel del kommunikation och privat samarbete.

Min bildade samarbetspartner, som var född 1927, var en professionell, av Stockholms Handelskammare auktoriserad, översättare från tyska och författare till massiva ordböcker. Jag lärde jag mig kolossalt mycket av honom under uppsatsarbetets gång, så jag var den som hade fördelen på min sida. Det blev långa arbetsmöten på kaféer, där han sakta men säkert kom att anförtro mig sin levnadshistoria. Han hade som tysk soldat tillhört ockupationstrupperna i Norge 1944–1945, förälskat sig i en norska, flytt över gränsen till Sverige, där han alltjämt vistades.

Han sade: ”Jag var en fullkomlig idiot, uppfostrad i obligatoriska Hitlerjugend och i en miljö där alla tänkte på samma vis och där jag kände mig hemma. Jag hade aldrig en tanke på att det kunde vara fel, förrän efteråt. Sedan ville jag efter kriget på något sätt sona det jag gjort genom solidariskt ideellt arbete som volontär i fredsorganisationen Internationella Arbetslaget där jag har varit ute och grävt vägar, diken och annat i många år. På så sätt lärde jag känna den unge pacifisten Giuliano Pontara, som undvek värnplikten i Italien och nu undervisar här i politisk filosofi.”

Jag har fortfarande inte återhämtat mig från övertygelsen som kom störtande: att jag hade haft samma åsikter och gått i samma led om jag varit i hans kläder. Att jag också hade sagt Heil och tågat in i Norge.

Detta går inte att sätta sig över. Det öppnar en bråddjup där viljans frihet är en illusion, ödet en tillfällighet, och den egna förträffligheten ett självbedrägeri.

*

Genom sina döttrars och deras morföräldrars farliga belägenhet under judeutrotningens tid kom min far som änkling att tillsammans med lärarkolleger på ett särskilt sätt att solidarisera sig med folket i diasporan, och år efter år fram till han dog 1982 och därefter kom brev från gamla elever som uttryckte sin tacksamhet för hans omsorg om flyktingar, en del av dem i transit under kriget.

Ett tillfälle att knyta an till några av dem infann sig när jag anlände från Niagara Falls till New York under lövhyddohögtiden 1988. Högtidligt firade jag tillsammans med åldriga ortodoxa judar Chag Ha’Sukkot i en sukkah under bar underbar natthimmel på en bakgård mitt i det brusande New York City till åminnelse av ökenvandringen och fars vänskapsinsatser i en krigstid jag aldrig upplevt och heller inte ville minnas, men som andra har skäl att komma ihåg desto mer.

En ständigt upprepad mardröm där människa är människas varg, folk förföljer folk. Denna natt såg alla min pappa i mig. Vänligheten riktade sig mot en symbol, och denna var för ögonblicket jag – helt oförtjänt och utan anledning. På stående fot erbjöds jag fri disposition av en vindslägenhet i Queens utan tidsbegränsning.

Att jag med annan levnadshistoria hängivet svarat på maningen Sieg Heil, gått över lik och tågat in i grannland är dessa människor välbekant: därav överlevarnas oförtrutna påminnelser dag efter dag ända till slutet!

Finns fri vilja? Hur mycket kan man själv påverka sitt öde? Sin inställning? Hur stor är sannolikheten att du haft annorlunda livssyn och åsikter om du vuxit upp i annan tid och miljö? I Nazityskland? Begrunda några ord i ett bevarat fragment av Epikuros från Samos (ca 341–271): ”Vissa händelser är förutbestämda (lagbundna), andra är slumpvisa skeenden, medan andra, återigen, är i våra egna händer.” Men kan man bestämma över sin vilja? Vilja vad man vill?

*

Nu till ännu ett vittnesbörd.

Ester Hillesum, kallad Etty, föddes i Middelburg, Nederländerna, 1914 då första världskriget bröt ut. Hon började föra sin dagbok vid tyska ockupationen 1941, hämtades slutligen till Auschwitz och avlivades där 1943. Vid tanke på uppbrott ville hon ta med sig den hebreiska Skriften och österrikaren Rilkes diktning – de käraste texterna. Vad skulle du ha tagit med dig i flykten?

Hennes dagböcker och brev 1941–1943, i sin helhet publicerade på 1980-talet [Het verstoorde leven (1981), In duizend zoete armen (1982) – svensk översättning i urval av Brita Dahlman & Olov Hyllienmark (Dagböcker och brev, 2018)], låg till grund för ett uppmärksammat Schibbolet-program för några år sedan av den nämnda Julia Romanowska, där vägskälen och de livsavgörande frågorna ställdes på sin spets. Jag finner det relevant att uppehålla sig vid detta förintelsevittnes texter här och den mängd stora och allmänskliga frågor som uppreser sig ur dem, och vilka jag vidarebefordrar till läsaren att besvara! Möjligen kan de sägas gestalta människans försök att överskrida sina egna gränser. Kanske finns här också livsvisdom att ta vara på, lära av? Överlevnadsstrategier? Eller tankeställare!

Författarinnan säger: ”alltsammans finns inom oss, Gud och himmel och helvete”. Det finns ju ett omdebatterat Jesusord om var himmelriket är beläget, nämligen ”inom oss” (Luk 17:21). Men helvetet?

Texterna värjer sig mot hatet och ställer frågor. Kan man sätta sig till doms över en folkmajoritet? När är det rätt att bryta mot lagen? Är alla människor lika värda? Vad innebär det i så fall i praktiken? Kan du tänka dig situationer då det är rätt att värdera människors liv olika?

Hon säger sig leva fullt ut i varje minut – en (o)möjlig levnadsregel? Ungefär som ”grip dagen”, carpe diem, ta vara på tillfället, leva i nuet? När är det rimligt att tänka och leva så? När är det olämpligt att leva för stunden? Att leva efter lustprincipen sägs ofta människor göra i krigsdrabbade områden och under ockupation – man lever för dagen och tar till vara på de glädjeämnen som finns utan att tänka framåt; fler barn blir till när framtiden är oviss eller bomber faller över städerna! Tvärtemot realitetsprincipen – att tänka, handla och planera långsiktigt för belöningar längre fram: spara sig och spara pengar, tänka på hälsan, slita ont för resultat på sikt – både för sig själv och andra.

Begrunda följande stycken ur texten närmare: ”Striden lockar mig” ”… vi har ju alltsammans inom oss, liv och död och sekler, många sekel. Antingen man lever i skratt eller tårar så är det ändå bara ett liv. Livet i dess tusenden detaljer och skiftningar och rörelser. Ett enda stort liv.” Men – hon känner ändå främlingskap i världen, som hon finner ”ogästvänlig”. Hur hänger allt samman? Hon säger att hon ”består av så många personer”. Gör alla det? Hon har ”medfödd kärlek till medmänniskorna”. Är medmänniskokärleken medfödd?

Vidare: ”Det finns en oro i mig – en bisarr och satanisk oro.” Hur allmänmänsklig är denna oro? Om vårt hjärtas oro talar kyrkofadern Augustinus i sina Bekännelser likaväl som den indiska lärodikten Bhagavadgita. Skilj då på flera sorts oro! ”Hos mig är de sämsta och bästa sidorna i full batalj.”

Självdisciplin. När en ny förordning för judarna införs ger hon sig ”en halvtimme att sörja och ängslas.” Kan man klara det? Hur? Det sägs om Jesuitordens instiftare, spanjoren Ignatius av Loyola, känd för sina Andliga övningar, att han i motgång resonerade så här: ”en kvarts bön och jag tänker inte mera på saken”. Finns det en modern parallell?

”Det intensiva hatet mot tyskarna … förgiftar ens egen själ. Om det ännu fanns en enda anständig tysk så vore han värd att beskyddas” … ”jag måste försöka förstå vem det vara må. Den värsta ogärningen försöker jag förstå, och spåra upp den nakna lilla människan bakom gärningen.” Hur undviker man att generalisera – förnuftigt och känslomässigt? Kan man inom sig förstå hat mot en hel grupp? Vad är förlåtligt, vad är förklarligt? Var går toleransens gränser och hur sätter man dem? ”Om man förstår människorna måste man också förstå den tid de lever i.” Är alla helt igenom barn av sin tid och kultur? Arv och miljö? – Problemet med viljans frihet igen! Och därmed: hur är det med den enskildes skuld och ansvar? Ju mindre frihet, desto mindre ansvar?

Hillesums omsorg om den enskilde tysken kan erinra om resonemanget inför staden Sodoms förstöring i hennes centrala bibeltext Torah, Moseböckerna, där Abraham med framgång vädjar för den goda minoriteten, det må vara ett fåtal människor: ”Bort det, att Du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom den ogudaktige; bort det ifrån dig! … och Han svarade: ’Jag skall då icke fördärva den, för de tios skull.’ Och Herren gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och Abraham vände tillbaka hem” (1 Mos 18). Vidare i Hillesums text om tron på människan: ”om det fanns en enda människa som är värd att kallas människa, skulle det vara nog för att man skulle tro på mänskligheten.” Vad betyder detta? Är det så att en ”fulländad” (?) eller ”pånyttfödd” (?) människa visar en potential hos hela släktet som kunde inge optimism?

Vår författarinna inser att HaShoah, den stora katastrofen, närmar sig, att själva förintelsen, utplåningen är målet med det som sker omkring henne. Hon söker ordlösheten som skydd – skriver hon! Begripligt? Men hon ”sveper bönen omkring” sig ”som en mörk skyddande mantel.” Vad vill detta bildspråk säga? Och hon värjer sig mot självförhävelsen, att hon eller någon annan är mer värd att leva än andra. I hennes omgivning finns de som säger att ”en person som du är skyldig att sätta sig i säkerhet”. Skulle hon då resonera på samma sätt som bödlarna?

Och hur ska man då förstå följande sats som upprepas: ”Man kan faktiskt inte göra oss något”. Varför tar hon då inga fotografier av dem som står henne nära? Därför att man när allt kommer omkring inte kan förhindra det som sker?

Kan man begripa dessa utsagor: ”Jag har redan dött tusen dödar i tusen koncentrationsläger … En dikt av Rilke är lika verklig och betydelsefull som en ung man som faller ut ur ett flygplan … Man måste i varje ögonblick vara beredd att leva om hela sitt liv och börja om helt och hållet från en annan utgångspunkt … Jag … vill vara i alla läger runt om i Europa … Jag har levat så tusenfaldigt och har så tusenfaldigt dött … Jag är hos de hungrande, hos de misshandlade och hos de döende, alla dagar… Varje människa är som en roman som livet själv berättar för mig … så många berättelser … Det finns plats för allt i ett enda liv.” Är det alltså ett rikt liv som dagböckerna vittnar om?

Samtidigt: den totala övergivenheten. ”Gud och jag är nu alldeles ensamma kvar” och denna samtalspartner är maktlös:

En sak står alltmera klar för mig:
att du inte kan hjälpa oss,
utan vi måste hjälpa dig.

***

Anders Hallengren är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

Detta är opinionstext och åsikterna artikelförfattarens egna.