Återigen ruskar påven Franciskus om katolska kyrkan. På tisdagen gav han ut sin första ”apostoliska förmaning” Evangelii gaudium genom att utse en ny fiende till kyrkan: den moderna kapitalismen. ”Somliga människor fortsätter att försvara ’nedsippringsteorier’ (trickle-down theories), som förutsätter att ekonomisk tillväxt, pådriven av de fria marknadskrafterna, ofrånkomligen kommer att leda till större rättvisa och omfatta allt flera”, skriver han. ”Denna uppfattning, som aldrig verifierats av fakta, uttrycker en omogen och naiv tilltro till dygdigheten hos dem som utövar den ekonomiska makten i det sakrosankta ekonomiska system som dominerar.”
Han kunde knappast ha uttryckt sig tydligare. Påven har tagit klar politisk ställning gentemot den högerdominerade fria marknadspolitiken och hans fördömande verkar i stor utsträckning vara riktad mot Europa och USA. Hans explicita hänsyftning på ”nedsippringspolicy” inom ekonomin, som kännetecknade Ronald Reagan och Margaret Thatcher och deras politiska arvtagare, är bara början. I de 224 sidorna om kyrkans framtid fördömer han ojämlikheten i inkomster, ”välståndskulten” och ”ett finanssystem som härskar, snarare än tjänar”.
I ljuset av det senaste halvseklets katolicism är detta ett radikalt brott med det förgångna. Under Pius XII:s pontifikat exkommunicerades alla medlemmar i kommunistpartiet. Andra Vatikankonciliet innebar en viss uppmjukning av denna inställning och gjorde inget fördömande av kommunismen. Encyklikor av påvarna Johannes XXIII, (Pacem in terris), Paul VI (Ecclesiam suam) förespråkade demokrati och marknadsekonomi och uttalade sig bara kritiskt mot kommunismens förtryck av kyrkan. Johannes Paulus II brukar tillskrivas äran av att kommunismen i Polen störtades. Påven Franciskus kommunitära och populistiska budskap visar hur långt kyrkans inställning har förändrats under loppet av fem decennier och hur kapitalismen kommit att ersätta kommunismen som monolitisk politisk filosofi.
Med tanke på den långa tid då det rått spänning mellan kyrkan och kommunismen är påven Franciskus aggressivt antikapitalistiska inställning desto mera anmärkningsvärd. Han har inte bara fördömt vad han ser som den fria marknadens misslyckande, utan själva den ideologi som den bygger på. Det är inte bara en fråga om etik, utan om vem som skall kontrollera de finansiella marknaderna. Hans uttalande att den globala ekonomin kräver mera kontroll från regeringarnas sida vore otänkbart för en påve för bara 50 år sedan:
”När en minoritets inkomster växer exponentiellt vidgas också gapet som skiljer majoriteten från det välstånd som åtnjutes av ett fåtal […] Följaktligen förkastar de rätten för staten, vars uppgift det är att slå vakt om det gemensamma bästa, att utöva någon som helst form av kontroll. Sålunda föds ett nytt tyranni, osynligt och ofta virtuellt och påtvingar andra sina egna lagar och regler.”
Påvens uttalanden markerar en djärv ideologisk omstrukturering av kyrkan, som fysiskt, andligt och ideologiskt varit centrerad i Rom. Genom att låta kyrkan sätta sig upp mot den fria marknaden har påven gett legitimitet åt progressiva vänstergrupper, som arbetar för starkare regeringskontroll. Spökena i Vatikanen från 1900-talet verkar blekna bort. Påven har utsett en ny motståndare.
Emma Green, The Atlantic Monthly 2013-11-26
Texten Evangelii gaudium finns på Vatikanens hemsida här