Kardinalernas krig och den sekulära medielogiken

av THOMAS IDERGARD

Sedan mer än ett år tillbaka pågår ett offentligt gräl mellan flera olika kardinaler om katolska kyrkans praxis i vissa familjepastorala och sakramentalteologiska frågor, framför allt den om kommunion för omgifta frånskilda som inte har fått sina första äktenskap annullerade. Ämnet väntas ju på ett eller annat sätt behandlas av biskopssynoden om familjen i oktober i Rom. Det var som bekant också ett tema för ett kardinalskonsistorium och en extraordinarie synod förra året. Signum har rapporterat om både de olika sakliga positionerna (bland annat i pappersutgåvan, se till exempel en artikel här av kardinal Walter Kasper) och om kardinalernas gräl om dem (se till exempel hemsidan här eller här), och vidare utanför Signum (till exempel här och här).

Själva sakfrågan är viktig och kräver förstås en ordentlig genomlysning som involverar bred kompetens inom teologi och själavård. Som påven Franciskus också har uppmanat till behövs det öppna samtal där olika perspektiv kan brytas mot varandra, i de offentliga fora som finns tillgängliga för katolsk teologisk debatt och bland intresserade troende i stort. Självfallet måste också biskopar och kardinaler kunna ge uttryck för överväganden och ståndpunkter. Men frågan är om de inte just nu har gått ett steg för långt, sett till såväl intensitet som polemiskt innehåll från kardinalernas sida.

Vad vi har fått är inte några enskilda publiceringar av teologiska artiklar eller offentliggjorda föreläsningsmanuskript att reflektera över, utan i stället regelbundet återkommande uttalanden till olika både inomkatolska och sekulära medier och nyhetstjänster, i form av soundbites eller oneliners med högt polemiskt tonläge. Sidorna anklagar öppet och direkt, ofta med namns nämnande, varandra för till exempel bristande barmhärtighet, bakåtsträvande, felaktig ecklesiologi (kyrkosyn) eller skapande av förvirring, för att ta några exempel på invektiv som florerar. Det koketteras med påståenden om vem som egentligen talar för påven i frågan, det klistras kyrkopolitiska etiketter och det görs prognoser om vilka beslut som kommer att fattas. Och det tycks bara fortsätta i oförminskad takt.

Närmare betraktat framstår det tydligt att detta kardinalernas krig sker med den moderna pr- och mediestrategin som vapen: om du inte kan övertyga din meningsmotståndare med egna argument så sätt honom eller henne under press med hjälp av andra beslutsfattare och organiserade påtryckarintressen – och få dessa engagerade via medierna. Det är uppenbart, inte minst på så kallade sociala medier, att kardinalernas offentliga gräl också har bidragit till ett högre tonläge i bredare cirklar.

I sekulär politik och opinionsbildning är detta vardagsmat. Men så har också den demokratiska samhällsordningen sina legitima former för att kanalisera missnöje. Det kommer alltid ett nytt val och en ny chans för grupper och intressen att komma igen, det kan alltid bli en ny regering med en annan agenda och framförallt hör organiserat motstånd, som i politikens opposition tidvis också kan vara hårt, och organiserade intressen i ständig konflikt med varandra, till sättet på vilket systemet fungerar.

Men för kyrkan fungerar det annorlunda. Först och främst har hon ett annat uppdrag än att fördela samhälleliga värden mellan grupper. Sedan har hon, hennes ämbetsbärare och lekfolk fått en tydlig anvisning av sin grundare Jesus Kristus om hur hon ska framstå i världen: genom sin enhet som tecken på den försoning hon förmedlar. Påven, med kardinalerna som en viktig rådgivarkrets, och biskoparna, men också den vanlige församlingsprästen, har ett särskilt ansvar för att kyrkans enhet kan bevaras. Visst kan en lång och ordentlig fajt föregå ett beslut efter vilket leden sedan sluts, det är bara att titta på kyrkans historia för att se exempel på det, till exempel koncilierna.

Men risken är att den som tagit den moderna pr- och mediestrategin i båten nu får ro den i land, efter mediesamhällets regler och hur dess logik fungerar i dag. För skulle de villigt invektivriktande kardinalerna när ett ställningstagande i själva sakfrågan väl skett, helt plötsligt upphöra att kommentera saken? Även om de skulle vilja kommer frestelserna att vara stora, att i alla fall svara på frågor om exempelvis hur det kunde gå som det gick och hur de tidigare egna förutsägelserna om konsekvenser nu står sig. Stödgrupper och stödtrupper (även utom kyrkan) som har mobiliserats och närts av den offentliga polemiken kommer att kräva ord till hopp om fortsatt strid på nya plan och i nya fora. Allt riskerar att fortsätta med kyrkans enhet som den stora förloraren – så att hon i handling, det hon gör genom sitt sätt att fungera, förkunnar något annat än i ord.

Vädjan att kardinalernas offentliga krig måtte upphöra är ingen plädering för munkavlar eller hycklande raka led i frågor som både inom och utom kyrkan framstår som komplexa. Men det är en uppmaning till besinning: ta heder och ära av varandra, om ni nu måste, när ni ses, men ta utåt sett i medierna, vilka dessa än må vara, ert ansvar för att vart kyrkan än landar så kan ni trovärdigt leda henne vidare i den försoning hon alltid vill erbjuda världen. Låt helt enkelt inte kyrkan bli lik den värld som hon har Kristi uppdrag att förkunna omvändelse och förändring för.

Thomas Idergard 2015-04-13

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av THOMAS IDERGARD

Sedan mer än ett år tillbaka pågår ett offentligt gräl mellan flera olika kardinaler om katolska kyrkans praxis i vissa familjepastorala och sakramentalteologiska frågor, framför allt den om kommunion för omgifta frånskilda som inte har fått sina första äktenskap annullerade. Ämnet väntas ju på ett eller annat sätt behandlas av biskopssynoden om familjen i oktober i Rom. Det var som bekant också ett tema för ett kardinalskonsistorium och en extraordinarie synod förra året. Signum har rapporterat om både de olika sakliga positionerna (bland annat i pappersutgåvan, se till exempel en artikel här av kardinal Walter Kasper) och om kardinalernas gräl om dem (se till exempel hemsidan här eller här), och vidare utanför Signum (till exempel här och här).

Själva sakfrågan är viktig och kräver förstås en ordentlig genomlysning som involverar bred kompetens inom teologi och själavård. Som påven Franciskus också har uppmanat till behövs det öppna samtal där olika perspektiv kan brytas mot varandra, i de offentliga fora som finns tillgängliga för katolsk teologisk debatt och bland intresserade troende i stort. Självfallet måste också biskopar och kardinaler kunna ge uttryck för överväganden och ståndpunkter. Men frågan är om de inte just nu har gått ett steg för långt, sett till såväl intensitet som polemiskt innehåll från kardinalernas sida.

Vad vi har fått är inte några enskilda publiceringar av teologiska artiklar eller offentliggjorda föreläsningsmanuskript att reflektera över, utan i stället regelbundet återkommande uttalanden till olika både inomkatolska och sekulära medier och nyhetstjänster, i form av soundbites eller oneliners med högt polemiskt tonläge. Sidorna anklagar öppet och direkt, ofta med namns nämnande, varandra för till exempel bristande barmhärtighet, bakåtsträvande, felaktig ecklesiologi (kyrkosyn) eller skapande av förvirring, för att ta några exempel på invektiv som florerar. Det koketteras med påståenden om vem som egentligen talar för påven i frågan, det klistras kyrkopolitiska etiketter och det görs prognoser om vilka beslut som kommer att fattas. Och det tycks bara fortsätta i oförminskad takt.

Närmare betraktat framstår det tydligt att detta kardinalernas krig sker med den moderna pr- och mediestrategin som vapen: om du inte kan övertyga din meningsmotståndare med egna argument så sätt honom eller henne under press med hjälp av andra beslutsfattare och organiserade påtryckarintressen – och få dessa engagerade via medierna. Det är uppenbart, inte minst på så kallade sociala medier, att kardinalernas offentliga gräl också har bidragit till ett högre tonläge i bredare cirklar.

I sekulär politik och opinionsbildning är detta vardagsmat. Men så har också den demokratiska samhällsordningen sina legitima former för att kanalisera missnöje. Det kommer alltid ett nytt val och en ny chans för grupper och intressen att komma igen, det kan alltid bli en ny regering med en annan agenda och framförallt hör organiserat motstånd, som i politikens opposition tidvis också kan vara hårt, och organiserade intressen i ständig konflikt med varandra, till sättet på vilket systemet fungerar.

Men för kyrkan fungerar det annorlunda. Först och främst har hon ett annat uppdrag än att fördela samhälleliga värden mellan grupper. Sedan har hon, hennes ämbetsbärare och lekfolk fått en tydlig anvisning av sin grundare Jesus Kristus om hur hon ska framstå i världen: genom sin enhet som tecken på den försoning hon förmedlar. Påven, med kardinalerna som en viktig rådgivarkrets, och biskoparna, men också den vanlige församlingsprästen, har ett särskilt ansvar för att kyrkans enhet kan bevaras. Visst kan en lång och ordentlig fajt föregå ett beslut efter vilket leden sedan sluts, det är bara att titta på kyrkans historia för att se exempel på det, till exempel koncilierna.

Men risken är att den som tagit den moderna pr- och mediestrategin i båten nu får ro den i land, efter mediesamhällets regler och hur dess logik fungerar i dag. För skulle de villigt invektivriktande kardinalerna när ett ställningstagande i själva sakfrågan väl skett, helt plötsligt upphöra att kommentera saken? Även om de skulle vilja kommer frestelserna att vara stora, att i alla fall svara på frågor om exempelvis hur det kunde gå som det gick och hur de tidigare egna förutsägelserna om konsekvenser nu står sig. Stödgrupper och stödtrupper (även utom kyrkan) som har mobiliserats och närts av den offentliga polemiken kommer att kräva ord till hopp om fortsatt strid på nya plan och i nya fora. Allt riskerar att fortsätta med kyrkans enhet som den stora förloraren – så att hon i handling, det hon gör genom sitt sätt att fungera, förkunnar något annat än i ord.

Vädjan att kardinalernas offentliga krig måtte upphöra är ingen plädering för munkavlar eller hycklande raka led i frågor som både inom och utom kyrkan framstår som komplexa. Men det är en uppmaning till besinning: ta heder och ära av varandra, om ni nu måste, när ni ses, men ta utåt sett i medierna, vilka dessa än må vara, ert ansvar för att vart kyrkan än landar så kan ni trovärdigt leda henne vidare i den försoning hon alltid vill erbjuda världen. Låt helt enkelt inte kyrkan bli lik den värld som hon har Kristi uppdrag att förkunna omvändelse och förändring för.

Thomas Idergard 2015-04-13