av FREDRIK HEIDING
– Liberaler frångår sina principer när de diskuterar religion.
Ett upprop till stöd för svenska muslimer gjordes i Dagens Nyheter (24/7) av flera kulturpersonligheter som själva genom åren upplevt sig ha blivit föraktade på grund av sina judiska och kristna budskap. Man kan ta ytterligare ett steg. Varför inte helt enkelt besöka en moské? Det är lärorikt att möta muslimer av kött och blod. Bekantskapen konkretiserar tillvaron och motverkar avhumanisering. För katoliker i Sverige som för bara 40 år sedan misstänkliggjordes och behandlades fördomsfullt kan moskébesök uttrycka solidaritet. Som gäst har jag blivit synnerligen väl bemött på sistone i en moské, såväl i Uppsala som i Madrid. Vid tillfälle kan man passa på att samtala om sätt att hantera religionskritik.
I den svenska debatten används ofta religionskritik och häcklande som om de vore synonymer. Koranbränningar ska vara tillåtna eftersom man väl ändå måste få kunna kritisera en religion. Saklig kritik och hädelse fungerar här som utbytbara ord; åtminstone märks en glidning från det ena till det andra. Rent språkligt uppfattar vi annars vanligen en skillnad mellan att påstå något med skäl å ena sidan och att förlöjliga och uttrycka avsky å den andra.
Förarbetena till den finländska lagen om trosfrid markerar rågången tydligt: ”Saklig kritik av ett religiöst samfund uppfyller inte rekvisitet för brott mot trosfriden. Rekvisitet uppfylls inte heller av en ironiserande kritik som innehåller sakliga argument.” Budskap med kränkande syfte däremot räknas som brott mot trosfriden. Genom den svenska sammanblandningen av religionskritik och skändning ter det sig utsiktslöst att i Sverige återinföra lagen om trosfrid som avskaffades 1970. Man har väl rätt att framföra negativa synpunkter, eller hur? Religiösa grupper måste väl kunna tåla ”litet kritik” (läs: att förnedras).
I den muslimska världens ögon framstår den svenska policyn kring koranbränningar som fullständigt befängd. Att blasfemiska yttringar skulle vara ett tecken på en civiliserad kultur ter sig obegripligt. Givet en sekulariserad samhällsmodell med olika fri- och rättigheter verkar manifestationerna däremot rimliga. För att gå till botten med den internationella kris som koranbränningarna har utlöst, måste vi återvända till tillkomsthistorien bakom de mänskliga rättigheterna. Den tyske sociologen Hans Joas argumenterar i sin bok Die Sakralität der Person övertygande för att rättigheternas ursprung varken enbart är liberalismens förtjänst eller bara vilar på judisk-kristen tradition. Idéerna härstammar med olika ingångar från bägge håll. Därutöver växte de fram ur konkreta människors erfarenheter. Joas ordval ”personens sakralitet” täcker in både liberalismens idé om individens suveränitet och den judisk-kristna trosövertygelsen att människans värdighet har sin grund i att hon är skapad till Guds avbild.
När sekulär liberalism och olika religioner ställs mot varandra undermineras den gemensamma grund som fri- och rättigheterna står på – både religiösa och icke-religiösa idétraditioner låg ju bakom dem. Muslimska länder har som bekant aldrig riktigt anammat FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, men skändningar av islam främjar knappast heller en möjlig dialog om religions- och yttrandefrihetens förankring. Några svagheter i samtidens liberala position som försvarar hädelse behöver därför lyftas fram. Ett av flera sådana debattinlägg på sistone är artikeln ”Håll huvudet kallt när folk ropar på förbud” i Dagens Nyheter (21/7) av Nils Funcke, journalist och expert på rättsliga frågor kring tryck- och yttrandefrihet.
Funcke och andra debattörer bortser från skadeprincipen som härstammar från John Stuart Mill (1806–1873). Den innebär att varje enskild individ ska vara helt fri att yttra en åsikt, välja livsväg, ansluta sig till en gemenskap och så vidare, så länge det inte skadar någon annan. När Mill skrev sitt banbrytande verk Om friheten (1859) var visserligen tryck- och pressfriheten redan gällande. Hans tänkande lade icke desto mindre en grund för åsikts- och yttrandefriheten. Dessa är vittgående för Mill, men en gräns går vid uppvigling och som sagt vid skadeprincipen (eng. to harm, to hurt). Där finns det etiska spärrar.
Vare sig det gäller en etisk eller juridisk bedömning uppstår naturligtvis definitionsfrågan vad ”att skada” eller ”att såra” betyder. Hur mycket aggression krävs det för att en handling ska betecknas som skadlig och sårande? Föga förvånande behövs tolkningar och gränsdragningar. Anmärkningsvärt är under alla förhållanden att skadeprincipen är frånvarande i analysen av de senaste årens hädelser. Den tycks ha försvunnit från den ursprungliga referensram ur vilken fri- och rättigheter emanerade.
Nu måste inte dagens version av liberalism troget bygga vidare på gamla brittiska filosofer, men vi bör vara medvetna om att ett idéhistoriskt skifte pågår. När skadeprincipen elimineras ur ekvationen får skyddet av demokratin en annan och svagare etisk plattform. Rättigheterna rör sig i princip i en ny modell. Om i stället skadeprincipen fortfarande gäller kan man undra: om inte koranbränningar skadar och sårar, hur våldsam måste handlingen då vara för att klassificeras som grovt stötande?
I ett av världens mest sekulariserade länder är det få som förstår varför en religiös gemenskap uppfattar något som heligt. Provokatörerna och de som bevittnar och understöder manifestationerna förstår givetvis att muslimer håller koranen för helig. Men eftersom inget längre är heligt i Sverige, i alla fall nästan inget som förknippas med traditionell religion, saknas en existentiell, emotionell och intellektuell förståelse för varför något är vördnadsbjudande och respektingivande. Därför frågar programledarna i exempelvis SVT Aktuellt gång på gång inbjudna experter: ”Hur kommer det sig att muslimerna blir så upprörda?” Medan den sekulariserade svenska allmänheten är förbluffad över att en bok väcker känslor, förundras omvärlden över nivån på religiös analfabetism som just inte fattar detta. En förklaring är att i Sverige uppfattas religion som en abstrakt privatsak medan på många andra håll är religion en kollektiv, materiell, sakramental historia.
Undersöker man saken närmare finner man att det ändå finns sådant som den allmänna opinionen håller för heligt, också på ett känslomässigt plan. Men varför är det då acceptabelt att missakta grupper som just nu i den rådande tidsandan är satta under press? Ann Heberlein har en poäng i sin text ”Ingen får kränkas – bara de religiösa” (Svenska Dagbladet 7/7).
Möjligen är det en utopisk förhoppning, men det vore önskvärt om liberalt sinnade personer, judar, kristna, humanister och muslimer kunde gå på djupet och samtala om grunden för rättigheterna. Där finns det förmodligen något universellt okränkbart. Man kan börja med att besöka varandra.
Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid
Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 6/2023.