Jämställdhet inom katolska kyrkan

Frågan om kvinnornas ställning i den katolska kyrkan är en ständigt aktuell och omdiskuterad fråga, som berörs i uttalanden av biskopar och lekmannaorganisationer. När exempelvis de tyska katolikernas centralkommitté (ZdK – den centrala lekmannaorganisationen inom den tyska katolska kyrkan) den 18–19 november 2011 höll medlemsförsamling i Bonn, antogs ett uttalande om kvinnors och mäns jämställda samarbete (”partnerschaftliches Zusammenwirken”) inom kyrkan. I bakgrunden finns förstås den särskilt i västeuropeiska länder omdiskuterade frågan om kvinnliga präster. Teologiprofessorn Georg Kraus skrev nyligen i jesuiternas tidskrift Stimmen der Zeit (nr 2011:12) en lång artikel i frågan där han betvivlar att det finns teologiska argument som hindrar prästvigning av kvinnor, även om det finns en djupt rotad tradition och en kyrkosyn som säger något annat och visst tålamod kan vara på sin plats. Hur som helst menar han – och så även ZdK:s medlemsförsamling – att påven Johannes Paulus II:s negativa beslut, ja diskussionsförbud i frågan inte kan vara sista ordet.

Men det finns enligt ZdK:s uttalande andra frågor som redan nu och omgående borde kunna föras närmare en lösning. Det handlar om att kvinnor får plats när det gäller kyrkans centrala beslutsprocesser och funktioner. Här gäller det i första hand inte kyrkans ämbeten (eller liturgiska funktioner), utan att ta tillvara kvinnors kompetens och karisma i bland annat själavård och förvaltning. Det som krävs är kooperativa former för ett ”syskonlikt” samarbete inom församlingar och stift, även inom finansförvaltning och undervisning. Det är då frågan om såväl ideell verksamhet som avlönade anställningsformer. Visserligen finns det kvinnor på några centrala poster i några stift, men det är alldeles för få och varken antal och funktioner motsvarar den kompetens som finns hos så många väl utbildade och engagerade kvinnor. Det talas i detta sammanhang om en ”kvinnokvot”. ”Outhärdligt är det” hur som helst, som den tyska katolska kvinnoorganisationen Heliand i maj 2011 skrev till de tyska katolska biskoparnas ordförande, att se ”ansamlingen av män vid offentliga kyrkliga tillställningar, något som på intet sätt är en avbild av den aktiva delen av Guds folk”.

Konkret och uttryckligen kräver centralkommittén att även kvinnor skall vigas till diakoner. Redan nu är det ofta kvinnor som i praktiken utför det diakonala arbetet, men de får alltså inte ta del av diakonatets sakramentala sida. Frågan om kvinnliga präster inom den katolska kyrkan löses inte på detta sätt, och diakonatet för kvinnor sägs inte ens vara tänkt ”som steg på vägen”. Där finns mer att resonera kring, inte minst om sådant som har med emotioner och traditioner, men även kyrkans globala roll att göra. Men det finns alltså mycket som kan och bör göras, oberoende av frågan om den katolska kyrkan kan tänka sig att viga kvinnor till präster.

Philip Geister och Klaus Misgeld

ZdKs uttalande och andra dokument kan nås via www.zdk.de

Artikeln i Stimmen der Zeit kan läsas i pappersutgåvan och beställas via tidskriftens hemsida www.stimmen-der-zeit.de